Kalle Lind: Vem ska nu häckla de kommunala besluten?

Arlövsrevyns nedläggning är ett symptom på osynliggörandet av allt utanför centrum. I framtiden har vi förmodligen koll på den amerikanska senaten men inte vem som ser till att våra egna barn har en förskoleplats till hösten, skriver Kalle Lind.

Kent Nilsson lägger halmhatten på hyllan. 2020 års Arlövsrevy blir den sista, åtminstone med revypappan och eldsjälen Nilsson vid rodret. En kvartssekellång epok går i graven. Skånes största leverantör av frejdiga årskrönikor med dans och sång och en inte obetydlig dos snusk lägger ner.

Det är förstås en slump att beskedet kommer bara några dagar efter att ytterligare några lokaltidningar – de Kalmarbaserade Östra Småland och Nyheterna – försvunnit från mediekartan. Men någonstans är de båda nedläggningarna symptom på samma sak: nedmonteringen av landsorten, osynliggörandet av allt som inte är centrum.

Under större delen av nittonhundratalet höll sig varje plupp på den svenska kartan med en egen revy. En gång om året gisslades kommunalpolitiska snedsteg i sketch- och kuplettform. Med tiden kom de flesta lokalrevyer att semiprofessionaliseras och vilja attrahera en publik även från utanför kommungränserna, samtidigt som medborgarna i stort blev alltmer upplysta om den något större världen.

En genomsnittlig lokalrevy i vår tid består därför av en dos sketcher och sånger där de flesta kommenterar allmängiltigheter från året som gått: amerikanska presidenter, svenska ministrar, tekniska nymodigheter. En del av materialet hämtas rentav från centrala sketchbanker, som de lokala revysällskapen kan ösa ur mot ersättning.

Men de som har varit på en lokalrevy – vilket är betydligt fler än vad som framgår av de stora, överlevande tidningarna – vet att inget drar så stora skratt som de lokala referenserna. Ett nybyggt kommunhus, en nydragen cykelled, en omdiskuterad utsmyckning på stationstorget – plötsligt lystrar publiken lite extra och besvarar skämtet med en rungande applåd.

Publiken bekräftar roligheten, men roligheten bekräftar i sin tur publiken. Någon har sett samma sak som jag, inte bara samma tv-program eller samma Facebook-notis, utan det jag faktiskt har omkring mig, det jag ser på vägen till jobbet och Ica och bolaget. Min lilla värld är också någon annans.

Sverige har 290 kommuner. Hundratals kommunledningar beslutar om budget och kallar till presskonferenser – dit ingen kommer. När den sista lokalblaskan lagts ner kommer ingen att visa intresse för hur dessa miljarder, uppfiskade direkt ur medborgarnas hårt prövade plånböcker, ska fördelas. Och nästan lika illa: ingen ställer sig att häckla de där besluten. Ingen kommunalpamp kommer att karikeras när ingen längre vet hur kommunalpamparna ser ut.

Lokalrevyer och lokaltidningar är en del av samma kitt. De har hjälpt till att hålla ihop de mindre enheterna, som även i vår nya sköna globaldigitala värld har en påtaglig inverkan på vårt vardagsliv. I ett inte alltför långsökt framtidsscenario har vi alla full koll på vilka som sitter i den amerikanska senaten men ingen aning om vem som ser till att våra egna barn har en förskoleplats till hösten.

Så även om jag unnar Kent Nilsson ett lugnare liv hoppas jag att någon ändå vill plocka upp hans halmhatt och fortsätta traditionen. För mikrosamhällets skull.